Ardiente

Humöret går upp och ner, liksom alla känslor inuti mig.

Jag vill kunna fokusera på december nu. Ljus, julklappsinköp och mys. Men mina tankar är någon annanstans, och jag vet inte riktigt var. Ena stunden här, och i andra stunden där. Jag hinner inte med, jag kanske inte ens försöker tillräckligt mycket. Jag vet inte hur jag ska försöka, men jag vet att jag ska fokusera på allt utom det som gör ont inuti mig. Det går över, det gör det alltid.

Just nu sitter jag och väntar på att mamma och Linus ska komma hem. De är ute på morgonpromenad. När de är tillbaka ska jag bada Linus, sen ska han bli klippt. Linus är bland det bästa som finns. Jag får bevis på hans ovillkorliga kärlek på så många olika sätt, så jag blir alldeles varm inuti. Igår gick jag och han en lång promenad ner till havet vid Vårhallarna. Det är en av mina favoritplatser på jorden. Linus fick springa lös och jag ömsom stod och tittade på honom och ömsom sprang och lekte med honom. Han sprätte iväg i full karriär, vände sig i språnget och sprang rakt mot mig. Jag satte mig på huk och han sprang rakt in i min famn. Älskade bushund. Sedan gick vi tillsammans hemåt igen, båda plötsligt varma i den kalla novemerluften.