Ardiente

Varför den ibland sniglar sig fram, och varje timme känns som en livstid, eller varför den ibland går alldeles, alldeles för fort.

När jag sitter i skolan under en föreläsning försöker jag undvika att titta på klockan. Jag tittar ändå. Sen låter jag det gå en stund, för att sen gissa hur många minuter som gått. När jag gissar på tjugo brukar det rätta svaret vara fem.

Eller som min första kväll här i Kalmar i höst. Det var fredag och jag hade precis kommit tillbaka hit efter en sommar hemma i Skåne. Jag väntade på L, och det var tre timmar tills han skulle komma fram med tåget. De tre timmarna var så långa så jag knappt visste vad jag skulle göra med all tid. Det kändes som om jag skulle hinna åka till månen och vända, två eller till och med tre gånger.

Och så kommer söndagarna, då han brukar vända hemåt igen. Tre timmar tills tåget går. Tre timmar kvar av närhet och den underbara känslan som jag har när han är i närheten. Då är tre timmar helt plötsligt smärtsamt lite, och det känns som minuterna bara springer fortare ifrån mig ju mer jag försöker gripa tag i dem, jaga dem.

Och så är saknaden där igen.